Kalciumkarbonat
Kalciumkarbonat är också känt under det vanliga namnet kalksten och är en kemisk förening av grundämnena kalcium, kol och syre, som är av stor betydelse för industrin.
Kalciumkarbonat är en av de mest utbredda föreningarna på jorden. Det förekommer främst i kalksten, krita och marmor i form av mineralet kalcit, som är ett av de vanligaste mineralen i jordskorpan och utgör cirka fem procent av den totala mängden.
I djurvärlden finns kalciumkarbonat i exoskelettet hos kräftdjur, koraller, musslor, sniglar och protozoer. Det har också påträffats i växtvärlden. Andra modifieringar av kalciumkarbonat är mineralerna aragonit (härledd från den viktigaste förekomsten av mineralet i Aragonien) och vaterit.
Eftersom industrin kräver kalciumkarbonat som är så vitt som möjligt är det bara ett fåtal fyndigheter som är lämpliga för utvinning, trots de stora naturliga fyndigheterna. Den största förbrukaren av kalciumkarbonat är pappersindustrin (som främst utnyttjar fyndigheter i Frankrike, Italien, Tyskland, Norge och Österrike), följt av plastindustrin och byggmaterialindustrin.
Naturligt kalciumkarbonat kallas inom industrin för GCC (malet kalciumkarbonat). Syntetiskt kalciumkarbonat benämns PCC (utfällt kalciumkarbonat).
Fastigheter
Kalciumkarbonat är ett vitt, kristallint och luktfritt fast ämne som är praktiskt taget olösligt i vatten, men som löser sig väl i syror under skumbildning och koldioxidutveckling. Kalciumsaltet av kolsyra tillhör ämnesgruppen karbonater. Kalciumkarbonat sönderdelas till kalciumoxid och koldioxid från cirka 600 grader Celsius.
Kalciumkarbonat förekommer i flera vattenfria och två hydratmodifieringar samt i andra amorfa former. De viktigaste varianterna är kalcit och aragonit.
Syntetisk kalciumkarbonat (PCC) framställs huvudsakligen genom utfällning med koldioxid.